Hopptornet i Viala är verkligen speciellt för mig. Jag sitter ofta där och filosiferar, antagligen med någon annan eller med mig själv.

Det är så underbart där uppe. Sjön som breder ut sig under en och skogen som susar någon gång ibland.

På dagarna är det väldigt vackert där, i skymningen är det ännu vackrare. Men på natten, när det har hunnit bli mörkt, då är det mest läskigt. Alla monstena kommer krypande från sjön och klättarar uppåt. Upp mot femman där man sitter. Man hör hur dom plaskar i vattnet, hur dom klättrar...

Jag vet att jag bara har sett på för många skräckfilmer, för monster finns ju inte. Men man kan bli rädd för sånt som inte finns oxå.

Lisa och jag hörde dom en gång på hopptornet, det var alldelles mörkt. Vi var helt säkra på att dom påhittade monstrena kom mot oss.

För säkerhetens skull tog vi vårt pick och pack och sprang så fort vi kunde till moppen och åkte till vingåker.

Då kändes dom väldigt nära.

Förutom det så är det ganska fridfullt att sitta där. Filosofera och tänka, kanske prata en smula eller två.

Hopptornet har alltid varit speciellt för mig. När jag var liten så hade jag det som mitt ställe. Jag gick alltid dit själv och berättade inte om det för någon. Nu är det annorlunda, ibland är jag fortfarande själv men oftast så har hopptornet besök av mer än en gäst.