Nu känns allt sådär hopplöst igen. Som om ingenting någonsin kommer förändras till det bättre. Varför är det så? Varför känns det som om alla försvinner och att jag snart kommer vara ensam kvar?

Jag vill att det ska hända något. Något som kan få mig att se värdet i att leva igen. För just nu gör jag det knappt.

Varför  är livet såhär? Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill vara lycklig men jag bara gråter och gråter, kan inte sluta. Ingenting går någonsin framåt.

Jag försöker att på något sätt gå vidare, försöker att inte tänka på det hela tiden. Fast det är så svårt att undvika. Jag kan knappt tänka på något annat.

Jag hör orden som ekar i min skalle, om och om igen. Som om jag hade tinitus.

"Dom är borta"

Jag kan fortfarande inte fatta det, vill inte fatta det. Det gör för ont.

Jag älskar er Pappa och Morfar. Utan er kommer mitt hjärta att vara trasigt för alltid.

 

lisa

17 oktober 2007 19:23

Jag tror du aldrig kommer komma över det helt, eller jag vet det. Det ska du inte heller, för om du gör det så är det ändå inte på riktigt. Man ska få sörja, man ska få vara lessen. Men hur länge ska man behöva hata allt? Hur länge ska man behöva tycka att allt är skit? Jag börjar tröttna på det, men jag vet inte hur jag kan göra allt bättre, varken för mig själv, eller för dig.
Men jag lovar dig Sara, att till den dag jag dör så ska jag göra allt för att försöka göra dig lycklig. Du är min bästa vän och du betyder så mycket för mig.
Jag älskar dig Sara, så jävla mycket

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag känner mig så jävla ensam. Det var längesen jag kände såhär. Trevligt att dessa känslor tenderar att komma tillbaka så man inte glömmer bort hur pissigt livet kan vara... Vad ska jag ta mig till nu? Den här stunden på dagen är den värsta, allt är...

För första gången i mitt liv har jag blivit rejält jävla dumpad. Och då räknar jag ändå bort tidigare förhållanden som bland annat slutat över sms för att mitt ex befann sig på okänd ort "utan täckning" och offentligt skaffade tjej veckan efter, elle...

Det är inte sant, jag har fått mig en egen liten stalker! En kille från min hemstad (kholm) som jag aldrig stött på tidigare, hur konstigt nu än det kan tyckas i en så liten stad. Eftersom jag vill vara lite schysst och inte lämna ut hans namn här ka...

Jag funderar på att skaffa en ny blogg. Jag känner att jag behöver en omstart i livet, med denna blogg känns det som om jag skriver efter ett visst mönster som jag nu har tröttnat på. Jag tänker ofta på saker som jag skulle vilja skriva om, men tänke...

När jag gick till och från jobbet idag kände jag för första gången att hösten var här. Visst har jag sett det förut och vetat om det, men idag var första gången jag verkligen kände det. Det var så kallt i luften, sådär fuktigt och rått som det blir n...