Jag vet inte vad jag ska börja, jag har så mycket känslor inom mig jag inte får utlopp för. Jag hatar den här perioden november-december. Så mycket jobbiga minnen kommer igen då. Iår har jag levt en trejdedel av mitt liv utan min pappa, dom 6 värsta åren i mitt liv! Jag kan inte fatta att det gått så länge, bara två dagar kvar nu.

Och det känns som om ingen förstår, det har gått 6 år. Jag vågar inte visa hur jag känner längre, känns som om alla förväntar sig att jag ska ha kommit över det nu. Men ingen förstår, ingen som inte varit med om samma sak och det är det ingen som har. Jag kommer aldrig komma över det, kommer aldrig bli så lycklig som jag var. Kommer aldrig tillåta mig själv att bli det, för jag vill inte.

Många gånger vill jag ge upp, bara följa pappa i döden. Men hur kan jag vara säker på att jag ens kommer träffa honom då? Om jag vetat det hade jag gjort det för längesen. Hur ska jag någonsin lära mig leva utan pappa?

Han var mitt allt så länge, i flera år kämpade vi för att han skulle bli frisk. Men allt var förgäves, vi var alla så unga när han dog.

Vad jag är mest rädd för är att glömma. Glömma hur han såg ut när han log, hur hans skratt lät, hur han luktade. Hur det kändes att krama honom. Att ligga i sängen på natten och höra mamma och pappa prata i vardagsrummet. Jag kommer adrig få uppleva det igen! Det är det som gör mest ont, hur mycket jag än gråter över honom så kommer jag aldrig mer få se pappa.

Jag vill minnas alla lyckliga stunder, men en tredjedel av mitt liv utan honom har redan gått. Hur mycket kommer jag komma ihåg när jag är 40? Allt jag har kvar är minnen, och jag var bara 12 när han dog. Varför fick jag inte ha honom kvar längre?

Nu var det ett tag sen jag bloggade igen, och så fort det går några dagar mellan bloggarna så blir det jobbigt att börja skriva igen, blogginlägget som bryter tystnaden är det tråkigaste att skriva. Beror nog helt enkelt på att för varje dag som går utan att man skriver något så händer det massa mer i livet som man helst ska skriva ner vid nästa bloggtillfälle, något som jag aldrig okar göra.

Så ska inte göra det denna gång heller. Snart kommer Natta, men först ska jag baka pizza. Sen jag kom hem har jag hunnit städa hela övervåningen, typ allt inkluderat. Men nu är det jättefint, känner mig jätteduktig =)

Har förresten kommit fram till att bästa sättet att slippa hitta på överskrifter till alla inlägg borde vara att döpa dom till dagens datum. Jag är nämligen urdålig på att komma på namn på mina bloggar. Så nu tänker jag köra den här tekniken ett tag på alla bloggar utan uppenbart namn.

Sitter och gör läxor, närmare bestämt Svenska. Har muntligt nationellt prov imorn så måste väl knåpa ihop någon typ av manus tills dess. Har precis skrivit klart om ett verk, bara ett kvar. Det jobbiga är att jag inte har någon aning om vad jag ska skriva denna gång. Blir väl ett till ur texthäftet jag har fått i brist på fantasi.

Idag hade jag en halv lektion i skolan, sådär lagom lång dag atså. Men det var bra, då kom jag hem tidigt och hann orka göra lite läxor. Visserligen är det här min första men är något som MÅSTE göras idag, när jag inte gjort det förut :p

Och har mycket annat att ta till om jag nu skulle känna för det. Läxor finns det alltid så det räcker till och blir över med.

Fick kritik över mitt inlägg om jul. Eller rättare sagt, om julen i sig och hur överskattad den är.

Och ärligt talat (hör och häpna) så kan jag faktiskt hålla med. Visst är julen överskattad på många sätt. Särskillt när det gäller affärerna. De börjar med julpynt och presenterbjudanden lagom tills augusti ungefär. Det kan jag tycka är överdrivet. Alla grejer man måste köpa och att allt måste vara så dyrt, jag tycker inte bättre om en present bara för att den är dyr (det skulle ju vara som att säga att jag tycker bäst om min rikaste släkting). Nej det viktigaste är omtanken bakom presenten, det behöver ju inte ens vara en köpt sak.

När jag var liten brukade jag alltid göra presenterna till mamma och pappa och min syster. Det är väl den personligaste gåva man kan få?! En teckning eller en dikt, eller kanske nåt fint man gjort i skolan. Ärligt talat gjorde jag saker själv väldigt länge, gör det fortfarande om jag har någon fantasi till det. Även då sakerna har förändrats lite med åren.

Så vad ville jag då få fram med allt detta inlägg? Jag tycker verkligen inte att julen bara handlar om presenterna, det är hela stämningen runt jul. Pynta granen och lägga paketen därunder, göra julgodis och träffa alla släktingar. Äta julmat som jag faktiskt aldrig gillat och bara ha det mysigt.

Så när jag ser fram emot jul ser jag inte bara fram emot Tomten och hans säck (även om det är väldigt roligt att se nu när man vet vilka som döljer sig därunder) utan jag tycker om hela julstämningen. För mig är det en känsla av gemenskap. Jag ser fram emot julen nu nästan lika mycket som när jag var liten, och varför? För julen får mig att känna mig som ett litet barn igen, och jag älskar det.

Men kanske är det bara jag som vid 18 års ålder fortfarande lyckas hålla kvar vid min barndomsbild av julen? Hur ser julen ut för er? Ser ni fram emot den eller vill ni bara sova förbi den 24 december?

Vad är det bästa/sämsta med julen?

Det är mindre än en månad kvar till jul. Verkligen sjukt nära! Måste börja tänka på julklappar till folk, och vilka jag ska köpa till. Vem vill ha en julklapp? =)

Fick mig nyss ett gott skratt. Någon som hört talas om att göra en tackfilm? Min kära kompis Lisa gjorde iaf en till mig. Fan vad förvånad jag blev när jag fattade vad det handlade om, en tackfilm.. till mig? Jag framställdes som en hjälte. Och vilken bild sen! Den absolut värst tänkbara som någonsin tagits på mig!! Nej det går inte att förklara, ni får kolla själva istället.

Även om jag vet att jag kommer ångra mig bittert när jag väl publicerat detta, bilden är hemsk! Fan ta dig Lisa, nåt snällare kunde du väl hittat :p

http://www.tackfilm.se/?id=1258924698975RA89

Så... nu var det gjort.. men jag varnar er, ni kommer aldrig se mig på samma sätt igen. Och ni som inte vet hur jag ser ut, jag brukar faktiskt inte gå klädd sådär :p

Men tack iaf Lisa, var längesen jag skrattade så mycket vilket betyder att du just förlängt mitt liv, även om jag höll på att få en hjärtinfarkt på köpet :p

Ibland önskar jag att fler personer följde min blogg. Ser ju hur många det är och är väl ca 10 unika besökare per dag, beroende på om jag bloggat den dagen eller bloggat mycket senaste tiden eller ej. Men visst, jag ska inte klaga. Ska väl vara glad att någon orkar läsa mitt pladder :p

Hur som helst, anledningen till att jag kom att tänka på det var de många frågor som dagligen dyker upp i mitt huvud. Många bara konstiga och totalt onödiga (ni som känner mig vet). Tänkte dock eventuellt publicera en ny slags kategori på inlägg kallad "Dagens fråga till läsarna" eller nåt. Ärligt talat kom jag på det precis nu.

Men.. varför inte? Och då är det ju lämpligt med mycket folk som läser, vilket innebär fler synvinklar ovh fler kommentarer, vilket är något jag älskar (älskar att läsa alla nya kommentarer jag får).

Så dagens fråga till mitt fåtal (men tappra) läsare är idag en fråga som nyligen dök upp i mitt huvud, nämligen Spelar utseendet någon roll?

Och nu pratar vi i alla sorts sammanhang, men kanske då främst med den man är tillsammans med. Men oxå på kompisar, på en själv eller på (vad vet jag) fotomodeller :p

Lagom flummigt kanske, men gör ert bästa. Jag tycker detta är en VÄLDIGT intressant fråga. Jag menar, det ska ju vara så att det är insidan som räknas, det BORDE vara så. Men är det alltid det som avgör?

En positiv sak är att min psykiska övertalning om att bli frisk faktiskt funkade, iallafall en dag. Det negativa är att jag blev sjuk igen, närmare bestämt lördagkväll, såklart. Är fortfarande sjuk, såklart. Genomförkyld och allmänt hängig, min näsa har mist sin funktion!

Dock har jag inte tid att vara sjuk, är ensambleuppspel i skolan imorn (det omtalade uppspelet där jag ska "rappa" Timbuktu) Dessutom har jag varit borta för mycket redan från andra lektioner oxå, pga sjukdom då. Och kanske det viktigaste av allt: Det är TRÅKIGT att vara sjuk. Jag hatar att vara trött och sjuk och aldrig orka göra så mycket som jag skulle vilja. För tro mig, hade jag orkat hade jag haft fullt upp 26 timmar per dygn, är inte så tråkig som jag verkar.

Tråkigt bara att inte mitt imunförsvar funkar som det ska och att jag egentligen skulle behöva gå i ide på vintern.

Men det ska det bli ändring på! Min positiva psykiska övertalning ska återigen göra mig frisk =)