Jag sa i min förra blogg att den här dagen skulle vara jobbig för mig, det var den. Kanske till och med värre än jag räknat med trots att det gick "bra". Kanske dags att berätta vad det här handlar om...

Min kisse blev tvungen att operera bort sitt öga idag. För drygt ett år sen råkade han ut för en olycka viket resulterade i att han blev blind på sitt ena öga, enda sen dess har vi gett honom droppar i ögat för att förhindra inflamation. Men för några dagar sen hände det något med ögat som gjorde att han fick ont och när vi åkte till veterinären konstaterade dom att hans hornhinna på ögat hade gått sönder. Inte så konstigt att han hade ont då! Hur som helst opererades han idag, och väntan på att få hämta honom var en av de längsta jag varit med om. Bara att behöva lämna honom där var hjärtskärande.

Vid 4 kom mamma och jag till djursjukhuset för att hämta kissen, och det var verkligen en chock när jag först såg honom! Vet faktiskt inte vad jag hade väntat mig. Jag visste ju att de skulle ta bort ögat och sy igen hålet, men ändå gjorde det så ont att se hur han såg ut. För han såg verkligen elädig ut. Vid det ögonblicken trodde jag aldrig att jag skulle våga kolla på honom igen. Men man vande sig fortare än jag räknat med och nu tycker jag inte att det är så farligt längre. Visst, det ser läskigt ut. Men när styngnen försvinner och håret växer tillbaka kommer det nog bli hur bra som helst. Framför allt, han kommer inte ha besvär av ögat! Hoppas jag. Och det var därför vi gjorde operationen, för hans skull. Även om han nog inte förstår det.

Men vägen innan han blir bra är lång. Han kommer att ha ont trots smärtstillande morfin och han kommer att bli tvungen att ha strut i minst två veckor, då han heller inte kan vara ute. Stackars liten. Tycker så synd om honom!! Önskar jag kunde ta endel av hans smärta, men det kan jag inte. Det är jobbigt att se någon man älskar lida och jag ska hjälpa honom så gott jag kan.

Och inte nog med det, precis som om min dag inte var jobbig nog så upptäckte mamma och jag när vi var påväg hem från djursjukhuset med katten i bilen, en annan katt liggandes precis utefter vägkanten. Påkörd men vid liv. Såklart vände vi och åkte tillbaka för att se hur det var med den. Den låg några centimeter från vägen med bilarna susande förbi, utan att röra på sig. Så den var illa däran. Men vad kunde vi göra? Vi hade redan en nyopererad katt i bilen, vi kunde inte åka tillbaka med en annan katt. Ärligt talat fick vi nästan panik. Det blev iallafall för mycket för mig och jag började gråta. Det blev inte bättre när jag fick syn på en till katt uppe i skogsbrynet, förmodligen en orolig kompis till den påkörda katten.

Som tur var stannade även en annan bil, en kvinna som inte sett att vi åkt och vände åkte oxå och vände när hon såg katten. Hon kom fram till oss och katten och vi började prata om vad vi skulle göra. Vi förklarade vår situation med vår sjuka katt i bilen och vi bestämde att hon skulle åka till djursjukhuset med den påkörda katten. Mamma som hade djurklinikens telefonnr inlagt på mobilen ringde och förvarnade. Och det är allt jag vet. Kvinnan bar in katten i bilen, den skrek för den hade ont, sen for de iväg. Och vi gick tillbaka till vår bil där vår lilla kisse undrade vart vi tagit vägen. Ska försöka komma ihåg att ringa till djursjukhuset imorgon och fråga hur det gick med katten, hoppas den överlevde!

Detta skedde altså under rusningstid vid halv 5 tiden utefter en väl trafikerad väg. Massa bilar åkte precis förbi den skadade katten, men ingen stannade. Jag fattar inte hur man kan vara så grym! Jag skulle aldrig kunna åka förbi något sådant. Och visst, endel såg den säkert inte. Men vi KAN inte varit de enda som är uppmärksamma förare. Det finns ingen ädel förklaring, bara den att människor är hjärtlösa idioter (kommer inte på något värre ord nu). För att inte tala om den person som körde över den stackars katten, att man inte stannar då! Jag förstår det inte. Om man kör på något annat levande stannar man, vare sig det är en människa eller ett djur. Så enkelt är det bara!!

Om det är en människa är det självklart att man stannar, det är inte lika självklart för alla när det är ett djur. Men ett djur har oxå känslor, den känner oxå smärta. De är oxå rädda. Hur är det svårt att fatta?

Gårdagen var jobbig, den här dagen är värre. Dessutom har den varit extremt lång, klockan är bara halv 2 men för mig som varit uppe sen 20 över sex skulle den lika gärna kunna varit 10 på kvällen. Sen är det ju alltid så att tiden går långsamt när man vill att den ska gå fort.

Det känns som allt jag gör är att gå runt och vänta, och det är i och för sig sant. Jag får ingen ro i nåt jag gör, kan inte tänka klart förrän allt är som det ska igen. Jag hoppas bara att det blir det...

Kanske oroar jag mig i onödan, men hur kan jag veta? Jag hoppas bara att allt går bra och att det snart känns bättre. Att allt kommer bli bra igen...

Det är vår, solen skiner och fåglarna kvittrar. Blommorna och knopparna på träden börjar vakna till liv, så gör även jag. Vad härligt det är såhär års :D

Dessutom har jag lov nu så jag kan njuta av det oxå, och så har jag hämtat ut medicin mot allt pollen som börjar komma så nu slipper jag må dåligt av våren oxå. Kan det bli bättre?

Och nu har min mobil dött, jippie!! När jag vaknade imorse hade den stängt av sig och ville inte starta. Det var inte fel på simkortet heller som jag trodde, satte i det i mammas mobil och då startade den på en gång. Det innebär att mina två senaste mobiler (av tre) har exakt samma problem. Den här mobilen kan man inte skylla på utslitning heller, den är ju typ ny. Jag hatar Sony Ericsson, ska aldrig mer köpa en mobil av deras märke.

Det värsta är alla saker som kanske kommer försvinna om inte mobilhelvetet startar, de flesta telefonnummer har jag redan lagt över på mitt simkort, men har endel nya jag inte vill ska försvinna och som nu riskerar att göra det. Plus massa annat som inte får försvinna! Hoppas att bilder och sånt sparas på minneskortet och inte mobilen då allt ligger där och jag inte lagt över nåt på datorn.

För tillfället använder jag Elins gamla mobil, eftersom min gamla inte heller funkar av samma fucking orsak som den nya inte gör det. Jävla skit.

Den här dagen har varit rätt dålig. Visserligen fick jag gjort en grej jag tänkt att jag måste göra länge, men det betyder ju inte att det var kul för det. När jag kom hem hade min mobil laddat ur sig. Och när den gör det vill den inte starta sen. Tror jag har nåt fel på mitt simkort, var nämligen såhär med min förra mobil oxå men då trodde jag bara att det var mobilen det var fel på. Men icke. Eftersom jag levt med det problemet flera år nu har jag blivit rätt van att aldrig stänga av mobilen och ladda den innan den dör, men när man (som idag) råkat glömma att ladda den i tid eller använt den lite för mycket och inte har möjlighet att ladda den, ja då blir det ett problem. Hittills har den alltid startat, men det är ingen garanti på att den kommer göra det i fortstättningen. Och det kan ta timmar innan den går igång.

Men var ju inte det jag skulle haka upp mig på. Det var som sagt sak nr två som gick dåligt idag, om man inte räknar med själva skoldagen som var skitseg. Denna känsla som nu infunnit sig kan ha göra med min rastlöshet blandat med trötthet. Det är ingen bra kombination. Att vilja göra massa saker men orkar inte, frustrerande.

Hur som helst, dålig dag. Och ja, man får klaga ibland!

Nu såhär på vårkanten är det så mycket man vill göra. Vårkänslorna sätter fart och man får mer energi och lust att göra saker än man hade på vintern. Så är det iallafall för mig. Och i och med att rastlösheten växer när man inser att det inte är så mycket vår som man vill tro så växer oxå planerna på vad man vill göra. Och det är endel! Jag vill åka till London, gå på festival i sommar, åka utomlands till nåt varmt land i höst, med mera. Och innan dess vill jag leva, inte vända på varenda liten slant och lägga undan och spara dom. För nu vill jag gå ut med kompisar, festa, shoppa, göra saker! Allt jag inte gjort förut. Älskar att känna så samtigt som det är väldigt frustrerande när man inser att man faktiskt inte har råd. För även om jag sparar på alla pengar så kommer jag inte ha råd med allt jag vill göra, så är det bara. Sån tur har jag inte. Mitt enda alternativ för att kunna göra det är att skaffa ett jobb. Ett alternativ jag för första gången överväger.

Men frågan är om jag kan, jag bor i ett litet samhälle där arbetslösheten är hög och många måste pendla till sina jobb. Det är många som hamnar före mig, och jag kan inte pendla. Inte efter skolan på kvällar och helger, det går inte. Jag kan flytta eller eventuellt pendla när jag slutat skolan, men nu pratar jag om jobb NU.

Får tänka vidare på det här. För jag vill ju göra allt, men nu känns det som jag måste prioritera något väldigt. Mer än jag vill. Och jag vet, då återstår jobb. I någon form. Kan ju vara att man hjälper någon man känner, vad vet jag. För tror inte det finns så mycket. Om inte någon vill donera pengar till mig, det tycker jag verkar vara en bra ide, frågan är bara hur man hittar någon sådan rik, generös typ. Någon som vet hur?

Någon som vill anställa mig?

Igår var jag, som de som läste mitt förra inlägg säkert redan vet, arg. Fick skriva om en halv uppsats till ett skolarbete bara för att jag råkat spara i en tillfällig mapp. Och visst finns det dom som på en gång vet hur man ska göra för att åtgärda det. Men jag är inte en av dom och när jag listat ut vad som hänt och hur man skulle åtgärda det var det redan försent.

För är det något jag hatar så är det att behöva skriva om saker jag redan skrivit. Särskillt när det redan första gången man skrev det inte var speiellt kul. Sen när man ÄNTLIGEN blir klar och klickar ner sidan så försvinner helvetet. Och så är det ju så att när man sen skriver om en grej blir det aldrig lika bra. Har hänt någon gång när man sitter och skriver en blogg oxå att man råkat trycka på "tillbaka" och så vips är inlägget borta. Inte så kul då om man skrivit rätt mycket.

Men nu ska jag fortsätta arbeta mig neråt i min stora hög med läxor. Inte så underhållande kanske. Men jag kan glädja mig med att det regnar idag, för en gångs skull är det en positiv sak. Då har jag inte det där suget efter att vara ute, och jag skulle inte få för mig att åka någonstans heller, jobbigt att gå i regn. Känner mig alltid bara så jäkla seg när det är lågtryck. Altså passar det utmärkt att göra läxor. Även om jag hellre bara skulle vilja tippa ner i soffan och slå på tvn. Ska försöka stå emot den frestelsen. Önska mig lycka till =)

Är så jävla sur, sitter här om skriver OM mitt arbete i Religion angående döden. Men det är mitt eget fel, det vet jag. Men har gjort samma jävla misstag förut, det som är det jävliga. Fy fan. Och det är ju inte precis så att jag älskar Religion sen innan heller. Jag HATAR Word, iaf just nu.

Vad var då felet? Jag ändrade inte vart jag skulle spara innan jag stängde ner Word, så nu är det borta. Puts väck. Och ja, jag har letat. När jag flyttar hemifrån ska jag bosätta mig i en koja i skogen, utan någon jävla dator, ännu mindre Word. Lovar!