Jag vet inte vad jag ska börja, jag har så mycket känslor inom mig jag inte får utlopp för. Jag hatar den här perioden november-december. Så mycket jobbiga minnen kommer igen då. Iår har jag levt en trejdedel av mitt liv utan min pappa, dom 6 värsta åren i mitt liv! Jag kan inte fatta att det gått så länge, bara två dagar kvar nu.

Och det känns som om ingen förstår, det har gått 6 år. Jag vågar inte visa hur jag känner längre, känns som om alla förväntar sig att jag ska ha kommit över det nu. Men ingen förstår, ingen som inte varit med om samma sak och det är det ingen som har. Jag kommer aldrig komma över det, kommer aldrig bli så lycklig som jag var. Kommer aldrig tillåta mig själv att bli det, för jag vill inte.

Många gånger vill jag ge upp, bara följa pappa i döden. Men hur kan jag vara säker på att jag ens kommer träffa honom då? Om jag vetat det hade jag gjort det för längesen. Hur ska jag någonsin lära mig leva utan pappa?

Han var mitt allt så länge, i flera år kämpade vi för att han skulle bli frisk. Men allt var förgäves, vi var alla så unga när han dog.

Vad jag är mest rädd för är att glömma. Glömma hur han såg ut när han log, hur hans skratt lät, hur han luktade. Hur det kändes att krama honom. Att ligga i sängen på natten och höra mamma och pappa prata i vardagsrummet. Jag kommer adrig få uppleva det igen! Det är det som gör mest ont, hur mycket jag än gråter över honom så kommer jag aldrig mer få se pappa.

Jag vill minnas alla lyckliga stunder, men en tredjedel av mitt liv utan honom har redan gått. Hur mycket kommer jag komma ihåg när jag är 40? Allt jag har kvar är minnen, och jag var bara 12 när han dog. Varför fick jag inte ha honom kvar längre?

 

lisa

8 december 2009 17:23

ingen förväntar sig att du ska ha kommit över det, för som du sa har ingen som du känner vart med om det och hur kan man då förvänta sig det? och du får inte ge upp. om du tror att du får träffa honom igen, så är det klart det blir så. och jag vet att jag har sagt det förr, men tror du inte att han vill att du ska leva ditt liv här och nu så mycket och bra du bara kan? men jag vet att det är svårt att se det så. dock är jag övertygad om att han ser dig och är stolt över dig men att han inte har nåt emot att vänta lite till på dig. finns här.

 

cia

28 december 2009 23:23

Lilla du...känner så med dig och inför det du skriver. Min pappa dog när jag var tjugofem, är trettiosex år idag och har tre underbara barn. Livet går sin konstiga gång vidare. Sorgen finns där, den lär man sig att leva med. Men sex år är inte lång tid, var snäll mot dig själv och din sorg. Det är helt okej att släppa ut den, den behöver få finnas. Det är en del av dig nu. Om några år till så har du accepterat den och din pappa kommer inte det minsta betyda mindre för dig eller blekna. Det kan till och med hända att han kommer att leva vidar i allra högsta grad genom dig. Var rädd om dig och tillåt det som smärtar att fortsätta få komma ut, inniuti förgör det dig bara. Bra att du bloggar tänker jag. Kram från mig

http://grejla.bloggplast.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag känner mig så jävla ensam. Det var längesen jag kände såhär. Trevligt att dessa känslor tenderar att komma tillbaka så man inte glömmer bort hur pissigt livet kan vara... Vad ska jag ta mig till nu? Den här stunden på dagen är den värsta, allt är...

För första gången i mitt liv har jag blivit rejält jävla dumpad. Och då räknar jag ändå bort tidigare förhållanden som bland annat slutat över sms för att mitt ex befann sig på okänd ort "utan täckning" och offentligt skaffade tjej veckan efter, elle...

Det är inte sant, jag har fått mig en egen liten stalker! En kille från min hemstad (kholm) som jag aldrig stött på tidigare, hur konstigt nu än det kan tyckas i en så liten stad. Eftersom jag vill vara lite schysst och inte lämna ut hans namn här ka...

Jag funderar på att skaffa en ny blogg. Jag känner att jag behöver en omstart i livet, med denna blogg känns det som om jag skriver efter ett visst mönster som jag nu har tröttnat på. Jag tänker ofta på saker som jag skulle vilja skriva om, men tänke...

När jag gick till och från jobbet idag kände jag för första gången att hösten var här. Visst har jag sett det förut och vetat om det, men idag var första gången jag verkligen kände det. Det var så kallt i luften, sådär fuktigt och rått som det blir n...