Idag var det exakt två år sedan min morfar dog. Jag kan inte fatta att det gått så lång tid. För drygt två år sedan träffade jag honom nästan varje dag. Nu är det två år sedan jag sist såg honom...

Han föddes i en annan tid, då det fortfarande var häst och vagn som var det bästa transportmedlet och mjölkkannorna fortfarande stod på sina mjölkpallar. Även om man inte kan tro det så är det inte 1800-tal jag pratar om. Detta är bara strax före andra världskriget. Morfars familj var statare, dvs att de inte ägde någon egen mark utan flyttade runt och arbetade på de gårdar där de kunde få jobb. Det gjorde oxå att de var väldigt fattiga.

Min morfar var alltid en väldigt glad person. Han var alltid skämtsam och med en glimt i ögat. Men han kunde oxå vara väldigt allvarlig och tyst om så behövdes. Man visste att man kunde vända sig till honom vad det än gällde. Om man hade det jobbigt lyssnade han alltid. Man behövde inte säga något, man visste att han fanns där och förstod precis allt man sa iallafall. Och ibland är det ju så att man är bäst stöd genom att inget säga. För ibland finns det inga ord...

Det är så mycket jag aldrig hann fråga. Fråga om hans liv, hans val och hans åsikter. Men det kanske alltid är så när man älskar någon, att tiden aldrig räcker till. Hur mycket tid man än får. Kanske borde man vara glad över det man får istället för det man kunde ha fått. Men är det verligen någon som lever efter det? Jag fick 16 år med morfar, 12 med pappa. Borde jag inte vara glad att jag fick all den tiden med två så underbara personer? Det är jag! Jag önskar bara att tiden aldrig tagit slut. Det är allt jag någonsin önskat. Att pappa och morfar aldrig fått cancer och dött.

Jag har så mycket känslor inom mig jag inte får utlopp för. Jag vill skrika, men jag har ingen röst. Jag är ledsen men kan inte gråta. Jag kan bara sitta här, tom som ett jävla skal och bara hoppas att det ska kännas bättre imorn.

Jag vet inte vad det är med mig. Imorgon är det en av de två dagarna jag hatar mest. Morfars dödsdag. Jag försöker ta in det. För att inte falla 10 meter imorgon. Men det går inte. Jag har en spärr och jag kommer inte över den. Men det kanske är lika bra, kanske är det min kropps sätt att säga "var glad så länge du kan" och det borde jag ju. Men jag vill inte. För jag vet innerst inne att jag inte är glad. Det är bara den jävla masken som är på igen.

Det är svårt att förklara. Jag låtsas vara glad för att slippa ta tag i problemet. Låtsas både för andra och för mig själv. Försöker hålla mig sysselsatt för att slippa tänka. Hålla mig på ytan. Men hur länge kommer det funka? Det har aldrig funkat speciellt länge förut. Och jag vill inte ens vara glad. Jag vill gråta, vill skrika. Men jag håller mig själv tillbaka. Och när jag nu väl faller kommer jag falla långt. Jag håller mig tillbaka för att jag inte vågar falla. Det gör så ont att vara ledsen, att sakna.

Idag var det två år sedan jag sist såg dig morfar. Två år utan dig, det är en evighet.

Två år som död, var är du?

Oc h för alla intresserade: Skit i mitt förra inlägg. Jag lyckades fixa till sidan iaf (nästan på egen hand iaf). Så nu tänker jag ha det såhär tills jag orkar ändra igen. Vilket säkert kommer ta ett par år. Nu ska jag sova. Upp tidigt imorn.

Puss <3

Hm, nu har jag lekt för mycket med min blogg. Bakgrundbilden ska inte se ut sådär. Bilden i sig är väldigt fin men den ska ju inte ta slut och börja som den gör nu. Men orkar inte göra nåt åt det ikväll så får bli imorn. Orkar inte lista ut hur man tar bort den nu :P

Idag är det 11 september. 9/11. Kanske värsta dagen i USAs historia. Och idag är det 8 år sedan. Jag kommer så väl ihåg det. Jag och min syster skulle se på nåt program på tv, men istället för att visa det lades det in extra nyhetsprogram angående terrordåden. Vi sprang då ner till mamma för att berätta att vårat program inte visades, men när vi berättade orsaken flög mamma upp och sprang till tvn för att kolla vad som egentligen hänt. Det var då jag förstod hur stort det var. När mamma blev rädd. Jag var bara 10 när detta hände men även jag kunde fatta hur hemskt det var när flygplanen flög in World Trade Center och skyskraporna bara rasade ihop. Det var en hemsk dag.

Men denna blogg är även tillägnade alla andra som dött för någon annans krig. Dött för saker som dom egentligen inte hade med att göra alls.

Dåden mot World Trade Center var fruktansvärda. Men det fick så stor uppmärksamhet för att det var just Amerika. Om det hade varit Afrika eller Asien hade man inte alls hört lika mycket om det. Det är ett hemskt faktum. Så just därför skrev jag denna blogg. Inte bara för de som dog för 8 år sedan, utan till alla de som fått betala med sitt liv bara för att vara en bricka i någon annans hänsynslösa spel.

R.I.P

Nu har bloggagratis verkligen ändrat om sig själva. Inte ens namnet är detsamma (numera bloggplasten). Nu ska jag bara försöka lista ut hur allt funkar här inne oxå. Lite spännade faktiskt :)

Förutom det har jag varit väldigt trött idag, enda sen jag vaknade faktiskt. Var lång dag i skolan och jag blev dessutom hundrig redan vid 9. Så var väldigt glad när matsalen äntligen öppnade. Åt vegitariskt. Dessvärre blev mina lagom diskreta vänner tvungna att tala om vad min mat såg ut som vilket resulterade i att jag istället slängde det och fick gå hungrig.

Kanske säger sig självt att det inte är bästa dagen att försöka lappa ihop trasig vänskap då. Men frågan är om det skulle kunnat funkat ändå. Jag vet faktiskt inte, men jag hoppas fortfarande.

Fan vad äckligt. Det är folk utanför vårat hus! Eller iaf tror jag det. Hörde något väldigt likt steg och knak i vår trapp alldeles nyss. Om jag ska vara ärlig är jag rätt uppskärrad. Har inte vågat mig ut än men om jag hör nåt igen ska jag försöka våga mig ut med en kniv eller nåt.

Jag är alldeles för nyfiken för mitt eget bästa!

Nu var det några dagar sen jag skrev sist så det börjar väl bli dags igen. Idag är jag hemma och är sjuk. Och det kommer jag även vara imorn. Har väldigt ont i kroppen och allmänt hängig.

För att vara ärlig är jag väldigt rädd att det ska bli som förra året. Att jag inte ska bli frisk dvs. Vara sjuk i över 9 månader, vara totalt orkeslös, hosta och ha ont. Dessutom känslan av att man inte räcker till. Alla vill träffas men man orkar bara inte. Det vill jag aldrig råka ut för igen! Så nu när jag får lite ont i bröstet förstorar jag upp det, är så rädd att få sådär svårt att andas igen.

Men säkert så är detta bara en vanlig förkyldning. Ibland har människan en förmåga att förstora upp saker något väldigt. Iaf jag.

Inte gjorde det saken bättre av att jag hittade min gamla dagbok idag som just precis handlar om tiden för ett år sen och framåt. Är ingen lång dagbok precis, orkade bara med den några månader. Men i den skriver jag väldigt mycket om att jag är sjuk. Jag hade nästan glömt bort hur jobbigt det var. Såhär på efterhand är jag väldigt glad att jag skrev den trots att den inte är lång. Det är ett minne för livet. Jag kanske borde börja igen.. Det är trots allt (och förlåt blogg) något helt annat än att ha en blogg. I en dagbok kan man vara totalt 100% ärlig, och trots att det är vad man ska vara i en blogg oxå så kan man inte skriva om allt där. Man vet ju aldrig vem som läser.