Jag känner mig så jävla ensam. Det var längesen jag kände såhär. Trevligt att dessa känslor tenderar att komma tillbaka så man inte glömmer bort hur pissigt livet kan vara... Vad ska jag ta mig till nu? Den här stunden på dagen är den värsta, allt är så tyst och mörkt, så öde. Ändå sitter jag uppe såhär sent kväll efter kväll. Kanske tycker jag om att vara ledsen. Jag tror nästan det, det påminner mig om pappa och jag vill aldrig sluta tänka på honom.

Jag är en känslosam person som gråter för mycket, men det slutar alltid med att jag gråter för hans skull. Kanske för att han var den enda som betydde något, han och morfar. Allt annat jag är ledsen över kanske inte spelar någon roll, jag vill tro det. Att jag kommer komma över allt i livet, för jag vet att jag överlevde deras död, även om jag aldrig kommer komma över det.

Jag vet att jag bara är i en svacka just nu, att det kommer kännas bättre igen innan det bär utför nästa gång. Livet är en berg-och-dalbana och anledningen till att jag är i en dal nu är många. Jag hatar novembermörkret, jag blir galen på att bara gå hemma hela dagarna och inte veta vad jag vill göra med mitt liv, men framför allt att jag nyss fick mitt hjärta krossat av en idiot, idioten jag berättade om igår.