Det från början ganska så oskyldiga skämtet om norrköpingskillen jag träffade en gång har i min klass börjat gå rätt så häftigt överstyr enligt min mening. Jag berättade efter att jag precis varit i Norköping för mina närmaste vänner om honom, som en kul grej, hade ju inga djupare känslor för honom direkt. Någon råkade vara inom höravstånd och frågade vad det handlade om. Då kläcker min kompis ur sig att han var en 34åring med fru och barn. Vilket såklart inte var sant, han var 21, vilket hon visste. Men så spred sig ryktet till typ hela klassen. Skitkul. Idag blev han dessutom helt plötsligt 16 år äldre och 50. Då var det ju bara äckligt, som om det inte var det innan. Men inte längre kul, folk hörde det. Rykten sprids läskigt fort. Folk kan få för sig saker. Fel saker.

Vad lätt det är att förstöra sitt rykte egentligen..

Klockan är snart halv tolv, skoldag imorgon och jag är fortfarande vaken. Helt otroligt. Har suttit och gjort projektarbete typ hela kvällen, skitkul är det. Ont i ryggen har jag med. Måste komma ihåg att smörja in med zoon, igen. Nu ska jag sova, det är på tiden.

Godnatt.

Vad vissa personer är efterhängsna, vissa fattar verkligen inte när tiden har gått ut. Och i detta fall var det längesen. Och ett nej är alltid ett nej. Irriterande. Är det så svårt att fatta att jag kanske har bättre saker för mig och att jag kanske har gått vidare på dessa år?

Så, nu har jag äntligen ringt till Läppe camping och talat om att vi inte kommer kunna vara trubadurer där iår som vi var förra året. Vilket faktiskt är lite tråkigt, var en upplevelse att få göra det samtidigt som det var kul att tjäna egna pengar. När jag ringde och berättade nyheterna lät han (ägaren) nästan besviken. Han frågade till och med om ingen annan kunde hoppa in istället om vi inte kunde bli just de vi varit förra året. Ett tecken på att han tyckte vi var bra iallafall =)

Om jag ska vara ärlig känns det lite tråkigt att inte kunna göra det här iår, särskillt som jag inte fått tag på något annat jobb. Ska ju såklart fortsätta söka men risken finns ju alltid att man inte får något och får gå arbetslös.

Tror faktiskt inte att jag skulle hantera arbetsöshet så bra, jag skulle bli extremt rastlös av att bara gå hemma. Skulle ju inte ens ha råd att ta mig någonstans då buss kostar och jag inte precis bor i en stad. Skulle nog inte orka cykla flera mil varje dag heller, då jag dessutom alltid varit ganska dålig på att cykla av någon anledning.

Ännu värre skulle det vara om alla man kände fick jobb. Såklart vill jag mina vänner det bästa men jag skulle bli fruktansvärt uttråkad och skulle känna mig väldigt ensam. Till slut skulle jag bli så jobbig att ingen skulle orka umgås med mig längre, och då skulle jag bli ensam på riktigt!

Nej usch vilka skräckscenarion jag målar upp. Får verkligen hoppas att jag får ett jobb iallafall tills hösten. Men man vet aldrig, det är det som är det jobbiga. Jag undrar verkligen hur mitt liv ser ut om ett halvår...

Usch, usch! Eller nåt i den stilen. Jag är fattigare än jag varit på flera år. Det känns inte alls bra. Har varit skylldig mamma pengar för olika shoppingbesök sen i början av december och framåt. Utgifter som man inte räknar med när man kollar hur mycket pengar man har kvar på sitt konto. Dessutom har jag köpt mobil och MP3 som jag nu måste betala. Inte alls billigt det här.. och jag som sticker till England snart, jag kommer vara pank. Får börja jobba på lämpligt ställe. Säkert någon som behöver hjälp med något. För nu när det är vår vill man ju kunna spendera iallafall lite på skoj.

Får samla ihop massa gammalt krimskrams och öppna gårdsloppis, det kan jag ha som affärside :P

Hur stor chans är det att en människa förändrar sig och hur stor risk är det att det blir precis som det blivit förut?

Vad jobbigt det är med läxor! Eller nja, inte bara läxor, allt man måste göra men som man drar sig för att göra in i sista stund. Typ söka jobb. Men just nu ligger mitt största fokus på Projektarbetet i skolan som ska vara klart nästa vecka. Med själva skivan har jag kommit rätt långt och det är inte jättemycket kvar att fixa med på de två låtarna. Mitt största problem just nu är projektarbetsrapporten. Får ont i magen bara jag tänker på det. Har inte alls skrivit mycket och den måste liksom vara klar tills fredag! Men jag får skylla mig själv, för att jag än en gång skjutit upp saker alldeles för länge. Jag tycker att jag borde lära mig av mina misstag, men icke. Får stressa och sitta uppe halva nätterna som vanligt när det är någon läxa som MÅSTE in. Men av någon anledning är det lätt att tänka att "jag gör det sen" och sen göra något helt annat, något roligare.

Som igår, då var jag med Natalie, det var jättetrevligt. Vi gick en promenad på uppemot en mil (tog typ två timmar i ganska snabb takt), lagade taco och pratade massa. Då kanske jag borde gjort projektarbetet, men det är så lätt att skjuta upp saker när det finns annat som är roligare.

Funderar på att göra om på min blogg igen, utseendemässigt alltså. Men vet än så länge inte hur. Jag får tänka på saken.

Igår försvann isen på sjön utanför mig. För mig är det ett av de säkraste vårtecknena och en milstolpe på vägen mot sommar. Och eftersom det blåser idag så är det även vågor på sjön, för första gången på flera månader. När jag går ut senare måste jag komma ihåg att gå ner till stranden och lyssna på vågorna =)