Jag vet inte varför jag är så rädd för den nionde december, för vad jag känner om den dagen kan nog inte beskrivas med något bättre ord, förutom hat möjligen. Men det är väl att jag är så rädd för att bryta ihop, för att helt enkelt inte klara av att ta mig igenom dagen. Men om man tänker på det är dagarna innan nästan lika hemska, då den nionde ligger framför mig. Imorn vill jag bara minnas vad som hände för 6 år sen, gråta, ligga kvar i sängen hela jävla dagen. Men det kan jag inte, har matteprov och låtuppspel på sceeniska då, och det är onsdag oxå vilket innebär att det är den jobbigste och längsta dagen då redan utan att det samtidigt ska vara dagen jag hatar över allt annat.

Jag vet inte vad jag ville få ut av den här bloggen nu, frågan är om någon ens förstår, jag känner mig bara så ensam. Var jag än är och vad jag än gör så är jag ensam, det kommer jag alltid vara. Jag saknar dig pappa!