Jag vet inte vad jag ska börja, jag har så mycket känslor inom mig jag inte får utlopp för. Jag hatar den här perioden november-december. Så mycket jobbiga minnen kommer igen då. Iår har jag levt en trejdedel av mitt liv utan min pappa, dom 6 värsta åren i mitt liv! Jag kan inte fatta att det gått så länge, bara två dagar kvar nu.

Och det känns som om ingen förstår, det har gått 6 år. Jag vågar inte visa hur jag känner längre, känns som om alla förväntar sig att jag ska ha kommit över det nu. Men ingen förstår, ingen som inte varit med om samma sak och det är det ingen som har. Jag kommer aldrig komma över det, kommer aldrig bli så lycklig som jag var. Kommer aldrig tillåta mig själv att bli det, för jag vill inte.

Många gånger vill jag ge upp, bara följa pappa i döden. Men hur kan jag vara säker på att jag ens kommer träffa honom då? Om jag vetat det hade jag gjort det för längesen. Hur ska jag någonsin lära mig leva utan pappa?

Han var mitt allt så länge, i flera år kämpade vi för att han skulle bli frisk. Men allt var förgäves, vi var alla så unga när han dog.

Vad jag är mest rädd för är att glömma. Glömma hur han såg ut när han log, hur hans skratt lät, hur han luktade. Hur det kändes att krama honom. Att ligga i sängen på natten och höra mamma och pappa prata i vardagsrummet. Jag kommer adrig få uppleva det igen! Det är det som gör mest ont, hur mycket jag än gråter över honom så kommer jag aldrig mer få se pappa.

Jag vill minnas alla lyckliga stunder, men en tredjedel av mitt liv utan honom har redan gått. Hur mycket kommer jag komma ihåg när jag är 40? Allt jag har kvar är minnen, och jag var bara 12 när han dog. Varför fick jag inte ha honom kvar längre?