När jag vaknade inatt så grät jag. Kände mig så fruktansvärt ensam och övergiven. Återigen drömde jag om pappa, drömde att han hade kommit tillbaka till mig. Återigen var där en ursäkt till varför han varit borta så länge. Jag förlät honom på en gång. När man saknat någon mycket som jag har så bryr man sig inte om varför den personen varit borta. Man bryr sig bara om att han är tillbaka.

Jag vaknade av att jag grät, jag grät så jag skrek och det var då jag vaknade. Allt var så mörkt och tyst och jag var ensam med min sorg och mina tårar. Jag började prata. Men när ingen svarar vet man inte heller om någon lyssnar. Pappa svarade inte. För han kan inte.

Jag kände mig så övergiven. I det tillfället kändes det som om pappa hade övergett mig. När jag vaknade tillräckligt för att inse att han aldrig skulle ha gjort det blev jag ännu ledsnare.

Han älskade mig. Han älskade alla och alla älskade honom. Han höll sig kvar här så länge han bara kunde. Till sist gick det inte mer. Det är min stora hjärtesorg. Det är därför jag drömmer om honom hela tiden. För det är bara där vi kan vara tillsammans. I mina drömmar. Jag vill aldrig sluta drömma.