Gång på gång känns det som om jag blir besviken. Besviken.. ja på livet kanske. Det kanske är mig det är fel på. Jag kanske bara hoppades på för mycket, kanske hade för stora förhoppningar.

Eller? Livet är ingen dans på rosor, det vet alla som har levt. Och hur man än gör så får man ändå fötterna fulla av taggar.

Det känns som om jag aldrig kan bli nöjd. Jag försöker se till det jag har och vara posivit, men det är lättare att se det man inte har. Hur man än försöker.

Kanske trodde jag helt enkelt att livet skulle bli lätt. Att man skulle få vara lycklig. Att känslor inte skulle förändras och att man inte skulle behöva fatta en massa svåra beslut. Att vissa saker aldrig borde ha fått hända medan andra borde ha gjort det för länge sen... Att allt skulle varit annorlunda.

Jag vet inte vad jag hoppades på. Det omöjliga kanske...