Det här inlägget skulle egentligen behöva delas upp på två, just därför att jag har två olika saker att berätta, en äcklig och en vardaglig. Jag börjar med den om min vardag: (det äckliga följer i annat inlägg, allt för att underlätta)

Idag har jag haft min första dag på mitt nya jobbschema där jag jobbar tre dagar i veckan istället för 5. Det innebär att jag är på jobbet tisd-onsd-torsd och är hemma måndagar och fredagar. Detta kom jag fram till tillsammans med min ena chef. Jag förklarade situationen för honom, att jag är villig att ge jobbet en andra chans men att det samtidigt är jobbigt att pendla och att jag vill ha tid för annat, såsom att ta körkort. Detta hade han full förståenlse för, och även de kommer tjäna på om jag skaffar det i framtiden.

Så till poängen, jag har varit hemma idag. Det var väldigt skönt även om jag inte fick ett dugg gjort av det jag hade tänkt. Eller jo, jag städade lite i mitt rum, det var det enda.

Sen har jag hunnit med att plocka kantareller på tomten med, det känns lite lyxigt att de växer i trädgården faktiskt! Det var jättemycket med svamp iår också, blev nästan ett helt durkslag fullt.

Fortsättning följer...

Kom precis till jobbet. Jag är först på plats efter han som låser upp, men det brukar jag vara med tanke på att mitt tåg kom in för en halvtimme sen.

Idag är jag extremt trött, och inte alls på humör för att jobba. Jag är så extremt omotiverad och är arg på mig själv för det, samtidigt så var jag motiverad i flera veckor. Men gör man noll framsteg under tillsäckligt lång tid blir det effekten, dessvärre.

Men jag försöker, och jag är trots min omotivation stolt över att jag har varit här så pass lång tid, visat mig vara så envis. Det trodde jag inte om mig själv. För trots allt, det är ett gratisarbete som tar upp hela mina dagar. Jag tycker det är synd egentligen, för jag hade nog kunnat tyckt att det var kul. Det är rätt fritt, och jag tycker om arbetskamraterna. Det är egentligen bara den lilla detaljen som kallas lön, men den är ack så viktig.

Så nu känns det som om jag står och trampar vatten, jag vet inte vad mitt nästa drag kommer bli men jag vet att om jag inte bestämmer mig snart kommer jag bli tvingad till ett beslut. Jag måste bestämma mig, och senast imorgon, jag hatar det!

Sitter på jobbet. Kom precis hit efter att ha suttit på stationen en stund och dessförinnan sovit på tåget och bussen. Jag kom på det tidiga tåget till Norrköping som går vidare till Linköping sen, och där finns det olika klasser, tydligen. Och jag satte mig i klass 1 på övre våningen. Kände på en gång när jag kom upp där att jag inte passade in, alla där såg så viktiga ut i sina kostymer och varsin laptop i knät, men eftersom jag inte kände för att gå ner igen och trängas på den överfulla undre våningen satt jag kvar där uppe. När konduktören kom var jag lite orolig att hon skulle säga till mig att gå, men hon sa inget, men sa att det fanns frukost att ta (för de som åkte första klass på riktigt då såklart antar jag). När jag såg frukosten de andra åt tog sig en plan form i mitt huvud och jag bestämde mig för att sno en påse med frukost. När tåget stannade i Norrköping tog jag så en påse och gick ner, kände mig som en riktig tjuv och var övertygad om att jag skulle bli tagen på bar gärning, hur nu det skulle gå till? Hur som helst fick jag med mig min macka, som jag planerar att äta i eftermiddag. Dock låg det ingen dricka i min påse som jag hade hoppats på. Men det är sånt man får leva med.

Idag har jag som mål att ringa minst 100 samtal, för att hinna det borde jag väl kanske sätta igång.

Ha en bra dag!

Sitter på jobbet och är uttråkad. Det börjar kännas mer och mer hopplöst det här. Alla som man ringer till är ovänliga och otacksamma och alla verkar tro att man ska lura dem på alla deras pengar, därför gör de säkrast i att lägga på i örat på mig.

Nej usch. Ringde nyss tillbaka till en kund som förut verkade intressrad och som jag skickade mejl till. Men icke där heller.

Kanske är det jag som gör fel men det börja kännas rätt omöjligt att tjäna pengar inom den här branchen. För att lyckas tror jag att man måste vara envis och helst köra över den man pratar med och absolut inte bry sig om ifall de blir otrevliga utan helt enkelt bara förtsätta tjata(förklara vad produkten innebär). Men jag är inte så, om en kund säger nej redan från början lägger jag hellre på. Jag vill inte tvinga på någon något de inte vill ha. Och även om jag har lärt mig att inte ta emot den skit som folk kastar emot mig så tar man ändå illa upp. Jag gör bara mitt jobb, men det är ingen som verkar fatta det. För dom är jag bara en sån där irriterande person som ringer och stör och förmodligen bara tänker lura dem. Det värsta är att jag förstår dem!

Men nu är jag negativ, och det vet jag. Men den här veckan har gått så jävla set! Men om ett par timmar får jag åka hem och förhoppningsvis sover jag inte så hårt på tåget att jag hamnar i Sala, som är slutstationen för mitt tåg.

Nu ska jag jobba lite till. Forhoppningsvis finns det någon som är lite intresserad eller åtminstone lite trevlig att prata med så jag blir på bättre humör.

Men nog om mig, hur har er dag varit? =)

Jag vet inte hur jag ska förklara det, även om det är väldigt enkelt är det svårt att beskriva känslan det innebär... saknaden, den enorma saknaden. För stor att leva med..

Min pappa skulle ha fyllt 50 år idag, pappas tvillingbror fyller 50 idag, men pappa blev bara 43 innan han dog i den hjärntumör han kämpat mot i 6 år. Idag skulle vi ha haft en stor fest, eller kanske redan igår eftersom det är söndag idag. Men den hade nog fortsatt långt in på natten idag. Det hade varit likt min pappa, han älskade att vara omgiven av släkt och vänner mitt i händelsernas centrum. Och han hade antagligen skrattat hela kvällen, för det gjorde han alltid. Jag älskade hans skratt.

Men istället för att ge honom frukost på sängen imorse, istället för att ge honom en kram och säga grattis fick jag hälsa på honom på kyrkogården. Istället för att säga hur mycket jag älskade pappa till honom fick jag säga det till en kall sten med pappas namn inristat. Det var fullt med blommor redan vid 12 när vi var där. Alla de blommor pappa borde ha fått ta emot här hemma stod nu på kyrkogården som ett bevis på att någon som inte borde ha fått dö gjorde det ändå. 

Livet är inte rättvist på något sätt. Livet är grymt och fullt av lidande och det var längesen det var lätt att leva. För mig slutade det vara lätt när jag var 6 år och pappa fick sin cancer. Idag är jag 19 och det var snart 7 år sen pappa dog, min älskade pappa. Den mest älskade människan i världen. Iallafall i hela min värld. Inget kan någonsin fylla den saknaden, den enorma smärtan av att aldrig mer få träffa den person man älskar högst. Jag skulle gett vad som helst för att få se honom igen, få ge honom en kram. Till och med mitt eget liv.

Kommer jag någonsin få se dig igen pappa?

Kom precis hem från jobbet. Haha känns rätt tufft att skriva det, även om jag har jobbat där i ett par veckor nu. Jag känner att mina blogginlägg blir allt glesare, så jag tänkte passa på att uppdatera nu medans jag kom ihåg det och hade tid. För just nu känns det som att tiden är en bristvara. Även om jag fortfarande tycker att mitt jobb är rätt kul så kan jag även känna att det är så mycket tid som försvinner av att vara där, för att inte tala om den tid som går åt till resandet varje dag. Det är ju ett par timmar som försvinner, minst. Samtidigt kan jag känna att jag skulle bli väldigt rastlös av att bara gå hemma, så det känns bra att ha nåt att göra på dagarna. Dessutom ser det bra ut på papper att jag har ett jobb, det gör det lättare att få andra jobb i framtiden.

Så jag försöker se det så, jag gör det för min egen skull, min framtid. Dessutom har jag ju lärt mig mycket, och nu kan jag iallafall konstatera att jag inte längre är rädd för att ringa till folk. För med ca 100 samtal per dag så blir man rätt van!

Som sagt har jag fullt upp i mitt liv just nu, främst med jobb. Jag önskar att jag hade haft mer tid och ork att till exempel träffa kompisar, för just nu känner jag att det är det som blir lidande. Och helgerna är allt för korta! Förra helgen försvann på ett ögonblick, det var firandet av Christines födelsedag, släktträff och träffa Natta. Och helgen som kommer nu verkar bli lika fullsmockad den, men det är även vad jag hoppas på!

Om en halvtimme är det Augusti, det känns inte alls kul. För mig börjar nedräkningen till vintern i och med Augusti, och jag vet att det är väldigt negativt tänkande, men tack vare att det nu också har blivit sämre och kallare väder gör att det känns ännu mer som höst. Men jag vet, det kan dröja två månader till innan man märker av hösten. Och det är det jag just nu hoppas på!

Nu har jag gått en vecka på jobbet också. Den har varit väldigt händelserik måste jag säga, trodde inte att det var så mycket man behövde veta som säljare. Men det är hur mycket som helst, och hur mycket att ha i huvudet som helst när man ringer till ett företag oxå. Det verkar jättesvårt! Den här veckan har jag bara haft utbildning men på måndag börjar jag på riktigt med allt vad det innebär. Hoppas verkligen jag säljer något!

Idag har jag bara tagit det lugnt, har varit en rätt ansträngande vecka med ett nytt jobb och allt så kände att jag behövde få varva ner lite nu när det blev helg. Förutom att gå en långpromenad hjälpte jag mamma att städa lekstugan. När jag var liten brukade jag och Elin ha vårstädning av lekstugan varje år, men nu var det väl ca 10 år sen den blev städad sist och används numer bara som förråd, så det var behövligt! Dock är det rätt lågt till tak där inne och jag som är lång måste ducka när jag är där inne, och ännu mer när man går ut och in. Tydligen var det väldigt svårt att komma ihåg för jag lyckades slå i huvudet 3 gånger när jag höll på där, två gånger på samma ställe! Så nu har jag en bula i huvudet och är öm på diverse ställen. Som tur är slog jag i över hårfästet varje gång så jag har inte fått något horn i pannan som tur är, tack och lov.

Men nu ska jag sova så jag kommer upp skapligt imorgon. Har kollat på Pirates of the Caribbean hela kvällen så känner att det ändå inte finns så mycket mer att göra, hade filmkväll med Lisa och Christine igår så känner att jag inte orkar se på mer film just nu.

Godnatt!

Och så åkte jag till Norrköping för min första dag på jobbet, igen. Men idag gick bättre än igår. Visst var han som skulle hålla i utbildningen lite hängig för att han inte kunde äta något, men inte värre än att han kunde utbilda oss, mig och en tjej till som hette Hajdi som var lika gammal som mig. Jag hade hört att vi skulle vara 5 på utbildningen så blev lite förvånad när vi bara var två.

Det är ett väldigt nyöppnat företag och det finns bara ett par anställda utöver cheferna och jag och Hajdi nu då. Nästa vecka kommer nästa grupp som ska utbildas, då är vi redan färdigutbildade telefonförsälare. Känns faktiskt bra att inte vara den sista gruppen, få ett litet försprång från de andra som kommer. Dessutom fick vi nu fördelen att välja bås eftersom vi var först på plats. Vi valde de två fönsterplatserna såklart, kände att jag ville ha en sida fri när jag jobbar. Det är ju så jävla litet så kanske får klaustrofobi annars. 

Alla på arbetet verkar jättetrevliga och jag hoppas att allt blir bra nu och att jag faktiskt kommer kunna sälja varor till företag som planerat, för om inte får jag inga pengar. Och pengar måste jag ha för att kompensera upp alla resekostnader med först buss och sen tåg, sen vill jag ju bli rik såklart. Men det vill väl alla och det är en helt annan historia.

Nu ska jag avsluta innan mitt blogginlägg blir till en bok. Ska som sagt försöka bli bättre på att uppdatera. Ikväll ska jag försöka komma i säng skapligt, ser verkligen fram emot att få sova!

Godnatt.