Idag känns det verkligen som vår. Det känns väldigt positivt för en sommarmänniska som mig själv. Nästan all snö har smält bort och när man är ute hör man ljudet av porlande vatten och sjungande fåglar. Idag har det dagen till ära varit solsken oxå. Som det kanske hörs är jag uppspelt. Detta är just de tecknen som jag har väntat på i ett halvår nu. Enda sen i september har jag väntat på mars, enligt mig den första vårmånaden.

Jag har förut uttryckt att jag inte ville har vår än, att jag inte kände mig klar med vintern. Enda sen jag var i Sälen är den känslan borta. Nu får det bli sommar när det vill för min del. Helst idag. För det är ju faktiskt så att våren bara är en väntan på sommaren. Man går och ser tecken på att sommaren är på väg och varje gång man ser något blir man lika glad.

När jag och mamma var ute och gick en promenad idag såg jag massa såna tecken. Jag ville skrika (enda sen jag var liten och såg Ronja Rövardotter har jag alltid velat skrika vårskrik på våren) men jag gjorde det såklart inte. Men jag skrek inuti mig, eller var det jubel? Jag lyssnade inte så noga. Jag hade fullt upp med att tänka på våren. Att min väntan snart är över. Snart kommer allt bli bra.

Idag har jag vart hemma från skolan. Kände att jag behövde få vara det. Inte för att jag var sjuk eller nått, orkade bara inte vara i skolan. Det känns nästan lite fel att vara hemma från skolan om man inte är sjuk. Som om man inte kan må dåligt fast man inte är sjuk. Men det kan man såklart. Så var det idag för mig. Och nu känns faktiskt allt lite bättre. Har hunnit med att städa lite här hemma (dock inte mitt rum än) och lagt in bilderna från Sälen på datorn. Rätt tråkiga bilder ändå, mest från stugan och bilen då vår kamera bestämde sig för att strejka i backarna när det var så kallt.

Men det var kul som fan där uppe iallafall. 4 dagar iår vart precis lagom.  Dock hade vi otur med vädret, dimma första dagen och snöstorm sista. Men det är ju alltid så att allt aldrig blir perfekt. Kul var det iallafall.

Jag kommer ihåg när jag gick på högstadiet. Min so-lärare PG pratade om två olika världar. Det var den Stora världen och den Lilla. Den Lilla världen innebar allt som hände runt omkring oss. Med skola/jobb, familj, vänner och allt sånt. Allt det som var vår vardag.

Den Stora världen är allt som är utanför, allt det som inte berör oss direkt men som ändå finns där. Den så kallade omvärlden.

Ju mer jag har tänkt på det efter att han pratade om det, desto vettigare verkade det. Särskilt idag har jag tänkt på det. Efter att allt har vänts upp och ner. Tre stycken i en krock utanför Vingåker i går eftermiddag. Alla tre kom från Vingåker, alla tre har tidigare gått på Vidåker, min f.d högstadieskola. Två av dom gick i min paralellklass. De krockade med ett träd efter att ha vejt för ett rådjur. Det var isgata och hade snöat hela dagen. Nu är en av dom döda, de andra två svårt skadade någonstans mellan liv och död.

Om detta hade hänt varsomhelst annars i Sverige hade jag nog knappast ens orkat läsa om det. Då hade det tillhört den Stora världen. Det man kunde koppla bort. Kanske är det så att man lär sig att inte bry sig, för skulle man bry sig om allt hemskt som hände i världen skulle man inte orka leva själv. Nu går det inte att koppla bort på det sättet. Det här är alldeles för nära. Jag kände dom inte personligen men just nu spelar inte det någon roll. Jag är ledsen för deras familjs skull, deras kompisar och alla övriga som visste vem dom var och brydde sig. Men kanske främst för han som dog. Han blev bara 17 år gammal. Hans liv hade knappt startat och nu är det över... Jag är ledsen för de andra två om var med i bilen. Kanske får skador för livet. Och sen att dom måste leva med det faktum att en av dom dog...

Nej fy fan vad hemskt allt känns nu. Jag kan inte sluta tänka på det. Känner egentligen att det kanske är för tidigt att skriva en blogg om allt detta, men jag kände mig tvungen. För min egen skull. Som sagt så kände jag dessa tre inte personligen men har ett antal vänner som gjorde det. Bara det faktum att jag gick på samma skola som dom och såg dom varje dag i tre år gör det skrämmande.

Det kunde vart vem som helst, det är så det känns nu. Det kunde varit en av mina närmsta vänner, det kunde varit jag. Men det blev dom. Fanns det någon anledning till det? Världen är grym.

R.I.P

Var som helst men inte här

När som helst men inte nu