Jag vet inte varför det har blivit såhär. Förlåt. Vet inte vad jag ska säga. Allt har blivit så konstigt och jag vet att det är mitt fel.

Idag känns det verkligen som vår. Det känns väldigt positivt för en sommarmänniska som mig själv. Nästan all snö har smält bort och när man är ute hör man ljudet av porlande vatten och sjungande fåglar. Idag har det dagen till ära varit solsken oxå. Som det kanske hörs är jag uppspelt. Detta är just de tecknen som jag har väntat på i ett halvår nu. Enda sen i september har jag väntat på mars, enligt mig den första vårmånaden.

Jag har förut uttryckt att jag inte ville har vår än, att jag inte kände mig klar med vintern. Enda sen jag var i Sälen är den känslan borta. Nu får det bli sommar när det vill för min del. Helst idag. För det är ju faktiskt så att våren bara är en väntan på sommaren. Man går och ser tecken på att sommaren är på väg och varje gång man ser något blir man lika glad.

När jag och mamma var ute och gick en promenad idag såg jag massa såna tecken. Jag ville skrika (enda sen jag var liten och såg Ronja Rövardotter har jag alltid velat skrika vårskrik på våren) men jag gjorde det såklart inte. Men jag skrek inuti mig, eller var det jubel? Jag lyssnade inte så noga. Jag hade fullt upp med att tänka på våren. Att min väntan snart är över. Snart kommer allt bli bra.