Det är konstigt hur allt kan slå om helt plötsligt. Idag hade vi obligatorisk köruppvisning med skolan, jag var allvarligt tveksam på att gå dit. Men jag gick, och jag stannade enda till slutet.

Anledningarna till att jag stannade var nog att jag inte ville lämna Lisa själv där, sen så visste jag hur gärna mamma ville se mig och hur stolt pappa skulle vart över mig.

Jag kunde nästan se honom sitta i publiken, jag önskar så att mina ögon inte ljugit.

Jag bara sitter här och gråter nu. Gråter alla tårar jag inte kunnat få ur mig tidigare i skolan. I skolan var jag glad, eller låtsades vara glad rättare sagt. Låtsades för mig själv och för alla andra. Även fast jag visste att jag hade all rätt att vara ledsen.

Allt kommer på en gång nu istället. Jag kan inte sluta. Jag vill inte vara såhär ledsen, men samtidigt vill jag aldrig mer vara glad.

Jag vet inte vad jag ska göra, inte var jag ska ta vägen. Skolsystern sa till mig när jag var där på en hälsokontroll som alla måste göra att jag kanske borde gå och prata med någon att "en tjej i din ålder ska inte behöva må såhär". Jag vill inte må såhär, men jag har faktiskt gått hos kurator. Men inte fan är jag lycklig och glad för det.

Jag tror faktiskt inte det skulle hjälpa. Men vad ska jag göra då? Funderar allvarligt på att börja gå på lyckopiller... det kanske skulle hjälpa.

För pappa skulle absolut inte vilja att jag mådde dåligt, inte för hans skull. Han skulle vilja att jag var lycklig, men det är bara så jävla svårt att vara det. Jag har faktiskt glömt bort hur det känns att vara det..

 

lisa

10 december 2007 07:41

Jag hoppas så att du nån gång kommer kunna vara lycklig igen. Som sagt så tror jag verkligen inte att din pappa hade velat att du var ledsen för hans skull, men det är klart du är det. Det skulle vara konstigt om du inte var det...
Älskar dig Sara. Glöm aldrig det!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag känner mig så jävla ensam. Det var längesen jag kände såhär. Trevligt att dessa känslor tenderar att komma tillbaka så man inte glömmer bort hur pissigt livet kan vara... Vad ska jag ta mig till nu? Den här stunden på dagen är den värsta, allt är...

För första gången i mitt liv har jag blivit rejält jävla dumpad. Och då räknar jag ändå bort tidigare förhållanden som bland annat slutat över sms för att mitt ex befann sig på okänd ort "utan täckning" och offentligt skaffade tjej veckan efter, elle...

Det är inte sant, jag har fått mig en egen liten stalker! En kille från min hemstad (kholm) som jag aldrig stött på tidigare, hur konstigt nu än det kan tyckas i en så liten stad. Eftersom jag vill vara lite schysst och inte lämna ut hans namn här ka...

Jag funderar på att skaffa en ny blogg. Jag känner att jag behöver en omstart i livet, med denna blogg känns det som om jag skriver efter ett visst mönster som jag nu har tröttnat på. Jag tänker ofta på saker som jag skulle vilja skriva om, men tänke...

När jag gick till och från jobbet idag kände jag för första gången att hösten var här. Visst har jag sett det förut och vetat om det, men idag var första gången jag verkligen kände det. Det var så kallt i luften, sådär fuktigt och rått som det blir n...