Det är konstigt hur allt kan slå om helt plötsligt. Idag hade vi obligatorisk köruppvisning med skolan, jag var allvarligt tveksam på att gå dit. Men jag gick, och jag stannade enda till slutet.

Anledningarna till att jag stannade var nog att jag inte ville lämna Lisa själv där, sen så visste jag hur gärna mamma ville se mig och hur stolt pappa skulle vart över mig.

Jag kunde nästan se honom sitta i publiken, jag önskar så att mina ögon inte ljugit.

Jag bara sitter här och gråter nu. Gråter alla tårar jag inte kunnat få ur mig tidigare i skolan. I skolan var jag glad, eller låtsades vara glad rättare sagt. Låtsades för mig själv och för alla andra. Även fast jag visste att jag hade all rätt att vara ledsen.

Allt kommer på en gång nu istället. Jag kan inte sluta. Jag vill inte vara såhär ledsen, men samtidigt vill jag aldrig mer vara glad.

Jag vet inte vad jag ska göra, inte var jag ska ta vägen. Skolsystern sa till mig när jag var där på en hälsokontroll som alla måste göra att jag kanske borde gå och prata med någon att "en tjej i din ålder ska inte behöva må såhär". Jag vill inte må såhär, men jag har faktiskt gått hos kurator. Men inte fan är jag lycklig och glad för det.

Jag tror faktiskt inte det skulle hjälpa. Men vad ska jag göra då? Funderar allvarligt på att börja gå på lyckopiller... det kanske skulle hjälpa.

För pappa skulle absolut inte vilja att jag mådde dåligt, inte för hans skull. Han skulle vilja att jag var lycklig, men det är bara så jävla svårt att vara det. Jag har faktiskt glömt bort hur det känns att vara det..