Imorgon är det nionde december... det säger inte dom flesta någonting, men mig säger det nånting. En hel del faktiskt.

Nionde decemder är den dag jag hatar mest av alla dagar. Den dag jag önskar aldrig kommit. Om den kommer imorn eller ej spelar egentligen ingen roll, det var för fyra år sedan som allt hände.

Det var den dagen som aldrig borde fått komma, den dagen som jag hatar mest av alla dagar. Dagen då mitt liv aldrig mer skulle bli som det vart innan.

Det var dagen jag blev faderlös...

För exakt fyra år sedan fanns det fortfarande hopp, hopp om att allt skulle bli bra. Visserligen så var pappa så sjuk att doktorn sa att det skulle krävas ett mirakel för att han skulle överleva. Han kunde inte sitta upp, inte prata, han var inte ens vid medvetande sista tiden. Han bara låg i sin säng, och jag vet inte ens om han var medveten om att vi satt bredvid honom alla dagar.

Jag hade aldrig en chans att fråga honom. Jag sa till honom att jag älskade honom. Men hur kan jag vara säker på att han hörde?

Men han var vid liv, och även fast hoppet nästan var ute så fanns där hopp. Ett hopp som skulle slockna så fort jag vaknade dagen efter...

Det är därför jag inte kan vara glad den nionde december. Inte vill vara glad. Om jag mot all förmodan skulle le så hatar jag mig själv för det. Jag vill inte le, inte på pappas dödsdag.

Då vill jag bara gråta, försvinna. Gömma mig för allt och alla. Allt som gör mig illa. Gömma mig för sanningen, jag önskar bara att det hade gått.

Men samtidigt så vill jag inte glömma. Att glömma skulle vara som att bränna alla kort man någonsin tagit, alla rader man någonsin skrivit.

Att glömma skulle vara som att börja om från noll igen, utan något facit i handen. Jag vill inte börja om, vill inte leva ett annat liv. Jag önskar bara att allt vart annorlunda i livet jag fått.

Allt jag önskar är att pappa och morfar vart här. Att dom aldrig behövt lämna oss. Det är det enda jag någonsin bett om...

Morfar blev på många sätt som lite av en extrapappa för mig. Även fast han aldrig blev min pappa Mats så blev han istället väldigt mycket morfar Sven.

Enda sen morfar dog har jag insett att det nog aldrig var meningen att jag skulle få ha en pappa. För alla som jag någonsin sett som pappa har dött. Jag vill aldrig mer vara med om att någon jag älskar dör. Jag tror faktiskt inte att jag skulle klara det.