Imorgon är det nionde december... det säger inte dom flesta någonting, men mig säger det nånting. En hel del faktiskt.

Nionde decemder är den dag jag hatar mest av alla dagar. Den dag jag önskar aldrig kommit. Om den kommer imorn eller ej spelar egentligen ingen roll, det var för fyra år sedan som allt hände.

Det var den dagen som aldrig borde fått komma, den dagen som jag hatar mest av alla dagar. Dagen då mitt liv aldrig mer skulle bli som det vart innan.

Det var dagen jag blev faderlös...

För exakt fyra år sedan fanns det fortfarande hopp, hopp om att allt skulle bli bra. Visserligen så var pappa så sjuk att doktorn sa att det skulle krävas ett mirakel för att han skulle överleva. Han kunde inte sitta upp, inte prata, han var inte ens vid medvetande sista tiden. Han bara låg i sin säng, och jag vet inte ens om han var medveten om att vi satt bredvid honom alla dagar.

Jag hade aldrig en chans att fråga honom. Jag sa till honom att jag älskade honom. Men hur kan jag vara säker på att han hörde?

Men han var vid liv, och även fast hoppet nästan var ute så fanns där hopp. Ett hopp som skulle slockna så fort jag vaknade dagen efter...

Det är därför jag inte kan vara glad den nionde december. Inte vill vara glad. Om jag mot all förmodan skulle le så hatar jag mig själv för det. Jag vill inte le, inte på pappas dödsdag.

Då vill jag bara gråta, försvinna. Gömma mig för allt och alla. Allt som gör mig illa. Gömma mig för sanningen, jag önskar bara att det hade gått.

Men samtidigt så vill jag inte glömma. Att glömma skulle vara som att bränna alla kort man någonsin tagit, alla rader man någonsin skrivit.

Att glömma skulle vara som att börja om från noll igen, utan något facit i handen. Jag vill inte börja om, vill inte leva ett annat liv. Jag önskar bara att allt vart annorlunda i livet jag fått.

Allt jag önskar är att pappa och morfar vart här. Att dom aldrig behövt lämna oss. Det är det enda jag någonsin bett om...

Morfar blev på många sätt som lite av en extrapappa för mig. Även fast han aldrig blev min pappa Mats så blev han istället väldigt mycket morfar Sven.

Enda sen morfar dog har jag insett att det nog aldrig var meningen att jag skulle få ha en pappa. För alla som jag någonsin sett som pappa har dött. Jag vill aldrig mer vara med om att någon jag älskar dör. Jag tror faktiskt inte att jag skulle klara det.

 

lisa

9 december 2007 21:25

Sara... Jag har känt mig nedstämd hela dagen för detta. Och även om jag ler, om du ler så vet jag att du inte vill le. Jag vill bara säga åt dig att sluta le, att sluta låtsas, men samtidigt vill jag inte påminna dig om det. Men jag tror inte jag behöver påminna dig om det... Men jag ser insidan, och inte fan skrattar den. Inte ler den.
Jag vill inte säga att jag tycker synd om dig, det låter så okänsligt egentligen men det gör jag. Jag tycker så jävla synd om dig. Jag förstår ärligt inte hur du orkar.. Jag ville bara gråta hela dagen, och det är ändå dig det är tusen gånger värre för.
Allt jag nånsin vill är att du ska kunna vara lycklig, att du ska kunna skratta utan att gråta inombords. Jag vet inte hur jag ska göra detta möjligt men jag ska försöka. Jag kommer alltid försöka Sara. Glöm aldrig det.
Jag älskar dig så himla mycket. Om du försvann så vill inte jag leva längre, du betyder så himla mycket så det är inte sant. Undrar om du själv vet hur mycket...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag känner mig så jävla ensam. Det var längesen jag kände såhär. Trevligt att dessa känslor tenderar att komma tillbaka så man inte glömmer bort hur pissigt livet kan vara... Vad ska jag ta mig till nu? Den här stunden på dagen är den värsta, allt är...

För första gången i mitt liv har jag blivit rejält jävla dumpad. Och då räknar jag ändå bort tidigare förhållanden som bland annat slutat över sms för att mitt ex befann sig på okänd ort "utan täckning" och offentligt skaffade tjej veckan efter, elle...

Det är inte sant, jag har fått mig en egen liten stalker! En kille från min hemstad (kholm) som jag aldrig stött på tidigare, hur konstigt nu än det kan tyckas i en så liten stad. Eftersom jag vill vara lite schysst och inte lämna ut hans namn här ka...

Jag funderar på att skaffa en ny blogg. Jag känner att jag behöver en omstart i livet, med denna blogg känns det som om jag skriver efter ett visst mönster som jag nu har tröttnat på. Jag tänker ofta på saker som jag skulle vilja skriva om, men tänke...

När jag gick till och från jobbet idag kände jag för första gången att hösten var här. Visst har jag sett det förut och vetat om det, men idag var första gången jag verkligen kände det. Det var så kallt i luften, sådär fuktigt och rått som det blir n...