Varför blir allt fel hela tiden? Vad jag än gör så blir det fel känns det som. Just nu känner jag mig som en fruktansvärt dålig människa. Dålig kompis, dålig dotter...

Dålig kompis för att jag lyckats se till så att några av dom personer som jag ser som mina närmaste vänner känner sig utanför ( även fast det inte bara är mitt fel). Dessutom så håller hela vårt lilla gäng, som jag umgicks med så mycket under hela vårterminen i nian, på att falla samman. Vi träffas inte längre lika ofta o pratar inte heller på samma sätt längre.

Dålig dotter för att jag för det mesta bara tänker på mig själv o skrek på mamma alldelles nyss. Anledningen till denna dags gräl var lika löjlig som det brukar vara, men så brusar någon av oss upp o så börjar vi skrika åt varandra. När vi skrikit ett tag o sagt elaka saker om varandra som vi inte alls menar men som man bara måsta kasta ur sig just då så skiljs vi åt. Går till olika rum och tänker över vad vi gjort o hur hemska vi egentligen är.

Men vi säger alltid förlåt, mamma kom in och sa det nyss, och då blir allt bra igen. Båda två erkänner att det är en själv som gjorde fel, som är mest hemsk.

Jag hatar att bråka med mamma, men det löser sig ändå alltid. Hur det kommer att bli med mina vänner återstår att se....