Nu är jag arg.

Vem är det som tror att jag inte värdesätter det jag har? Det gör jag faktiskt! Men det är mycket lättare att sakna det man inte har. Man inser mycket mer när det är försent hur mycket man älskat nån.

Men livet är hårt. Man är dömd att sakna den man lärt sig älska. Att sakna är inte lätt. Straffet för att älska är att sakna.

Konstigt nog så hjälper det mig om jag får skriva om saker som gör mig ledsen. Alla känner inte så men jag gör det. Så snälla, snälla låt mig fortsätta skriva.

Om du tycker att jag bara klagar och överreagerar så tvingar jag dig inte att läsa mina bloggar.

Vem är du anonym?

Grattis små barn som föddes idag. Nu dröjer det bara fyra år tills er första födelsedag. Hurra.

Nån som har ett liv till salu? Isåfall skulle jag gärna kunna tänka mig att köpa ett.

För jag har verkligen tröttnat på mitt. Det är alltid samma saker som händer, om det händer nått överhuvudtaget. Och det är alltid med samma personer. Det blir enformigt i längden.

Nu har det gått en lång tid. Mitt liv går fortfarande bara i repris. Det börjar bli väldigt tjatigt. Känns som om jag vet vad som kommer hända redan innan det hänt. Det är det värsta med repriser, efter ett tag lär man dom sig utantill...

Fan vad jag klagar. Det känns som om jag inte gör annat. Iaf inte när jag bloggar. Men det har blivit så att jag bara bloggar när jag är på dåligt humör och då är det bara dåliga saker man tänker på.

Det känns förresten som om det är ganska ofta nu för tiden som det är så. Att jag är på dåligt humör, känner mig nere eller ledsen.

Sista tiden tror jag att jag iaf gråtit en gång om dagen vid olika tillfällen. Men det går väl i perioder detdär. Hoppas bara att denna period är över snart.

Förra våren var hemsk på det sättet. Jag var bara deprimerad och deprimerad. Jag väntade på att det nån gång skulle ta slut och jag skulle kunna se glädje i livet igen men det tog aldrig slut. Inte förran skolan gjorde det. Det var nog ganska mycket dens fel oxå för den delen. Jag är livrädd för att det ska bli så iår oxå. Att jag ska hamna i en svacka så djup att jag kanske inte lyckas ta mig upp igen.

Men man tar sig väl upp igen? Eller? Först när jag tänkte på det var det självklart. Klart det kommer kännas bättre igen, hur illa det än känns för stunden. För det MÅSTE kännas bättre. Det MÅSTE bli bättre än såhär.

Men så slog det mig: Dom som tar självmord då, dom som faktsikt väljer att ta sitt eget liv. Vart tog deras hopp vägen. Det kommer till en viss punkt och sen går det inte längre. Man inser att livet inte är värt att leva om det ska kännas såhär. Man kan inte ens inbilla sig att det kommer kännas bättre sen.

Man ger upp. Alla tar sig inte upp igen...