Jag trodde att allt var bättre, men det var nog bara inbillning. För nu är jag här igen, med samma gamla känsla av ångest. Samma tankar utan hopp. Varför känns det såhär?

Varför är det så jävla svårt att vara glad?

Nu är min dator hel igen. Det var ju på tiden. Har typ vart trasig i tre veckor tills idag. Det har vart en jobbig tid men nu är äntligen min älskling frisk igen. Dessvärre raderades precis allt från den när den lagades, lite jobbigt att installera om alla program. Hoppas verkligen att alla bilder finns sparade på nån cd bara.

Hur som helst har det vart lov oxå. Lisa och jag for till england och hälsade på hennes gudfar med familj. Jag har ingen, men det gör inget.

Det var trevligt där. Vi åt god mat, gjorde försök att prata engelska och åkte till London. Vi var på madam tussauds och på camden street (förlåt om det var felstavat). Det var trevligt. Vi träffade dessutom på ett svenkstalade spöke/monster och en sliskig korvgubbe.

Jaja nu är jag hemma iaf. Trevligt att träffa min familj igen, som dessutom pratar svenska. Kan inte beskriva hur tacksam jag är för det.

Dessvärre är det skola, det är ett jävla helvete. Funderar allvarligt på att sluta. Iaf byta.

Nej, jag ska gå i ide, det låter som en lysande plan. Vänta in bättre tider. Det låter bra. Godnatt.