Skrållan är död. Jag kan inte fatta det. Även fast hon redan är begravd. Kan inte fatta att jag aldrig mer kommer få klappa min älskade kanin. Aldrig mer kommer få hålla i henne, höra henne springa runt i sin bur. Aldrig aldrig mer.

Jag saknar henne redan. Hos henne var jag alltid välkommen. Hon lyssnade alltid, förstod alltid. Hon hade alltid tid för mig.

Även Skrållan dog i cancer. Cancer överallt i hennes lilla kropp. Hon var täckt av bölder, cancerbölder. Och så andades hon väldigt rossligt, det lät som om hon fick kämpa för varje andetag.

Det var igår kväll som vi insåg på allvar att nått var fel, så imorse ringde mamma till veterinären på en gång när det öppnade.

Vi fick ingen tid utan istället sa dom åt oss att komma så fort vi kunde.

På djursjukhuset fick vi veta att det inte var någon idé att göra något.  Skrållan skulle ändå dö av sin cancer. Det var bara en fråga om tid, en fråga om vi ville låta henne pinas till döds eller om hon skulle få en spruta och somna in.

 Vi valde det sista, ville ge henne ett värdigt slut. Det slut vi skulle velat att andra valde åt oss.

Så hon slapp lida någon längre tid iaf. Även fast hon nog led den sista veckan när hon var sjuk.

Men allt gick ändå väldigt fort. Det var när hon slutade äta som vi blev misstänksamma. Men för två veckor sen så hade hon INTE dom bölderna och hon andades precis som vanligt. Plus att hon åt...

Väldigt aggressiv cancer enligt veterinären. Trodde att cancern hade spridit sig via lymfan och sedan tagit sig till lungorna och satt sig på skelettet. Ovanlig cancer på kaniner.

Men Skrållan fick den. Hon som så många andra jag älskat fick cancer, och även hon dog i den.

Nu ligger hon begravd vid våra förra katter. Bredvid Hjalmar, som alltid var så snäll och Chip som inte alls var lika snäll. Och vid Snurran, Sotis och Kalle såklart. Fast dom tre sista dog innan jag föddes.

Nu har min kanin sin egen gravplats med sina egna stenar uppepå. Insvept i den filten jag gjorde till henne, den hon älskade allra mest. Hon ligger dessutom i en kartong, för att det inte skulle bli så blött för henne att hamna i jorden.

Nu saknas bara korset.

Skrållan Sara Sjöholm 24 augusti 2000 - 8 februari 2008

 Innan vi åkte till veterinären släppte jag ut henne på gräsmattan en stund. För att hon skulle få springa ute en sista gång. För redan då visste vi nog att hon inte skulle komma hem levande. Det var hemskt att åka iväg med henne med den tanken i huvudet. Veta att hon snart skulle vara död. Och att det skulle vara vårt fel att hennes hjärta stannade.

Och jag vet, det är bättre att inte låta dom lida om det ändå inte finns något hopp, men det känns samtidigt så hemskt att ge klartecken att dom får ge henne sprutan, döda henne...

Jag höll i henne hela vägen till sjukhuset, för att försöka säga hejdå. Försöka förbereda mig på vad som komma skulle. Men det går inte att förbereda sig på något sånt. Döden kan man aldrig vara beredd på.

Mamma och jag satt med Skrållan när hon dog. Vi ville inte lämna henne ensam. Dom gav henne sprutan och sen tog det bara någon minut innan hon hade somnat in. Men hon såg fortfarande lika levande ut.

Dom lade ner henne i en kartong och hela vägen hem var den varm. Hon värmde fortfarande, fast hon var död... Tillochmed när jag kramade henne hejdå innan vi gravsatte henne kändes hon levande.

Hon låg så fint och det såg ut som hon sov, men om man tittade närmare såg man att hon inte andades...