Och så var midsommar förbi och likaså sommarsolståndet eller vad det nu heter. Det innebär att vi här uppe i Sverige åter går mot kortare dagar med mindre sol och fler stjärnor. Vår sol blir åter svagare och gör oss inte längre lika bruna som på försommaren. Men vad spelar det egentligen för roll? Den syns ju ändå aldrig till nu för tiden. Det enda man ser är moln, moln och åter moln. Om det inte är natt såklart, då ser man ingenting.

Midsommaren var bra, jag stannade hemma från Vagnhärad iår och tillbringade istället kvällen i Brevens bruk. Först kändes det allmänt misslyckat men allteftersom kvällen gick och det kom mer och mer folk och även jag började känna av mer av det jag druckit blev det riktigt roligt. Jag dansade och skrattade och träffade både folk jag kände och såna jag aldrig sett förut. Dagen efter var en allmänt seg dag, en sådan man måste få tillåtas att ha efter en helkväll ute.

Igår var så den ljusaste dagen på hela året, olyckligtvis hade jag glömt bort det och stannade inte ens uppe hela natten som man kanske borde. Istället körde jag bil halva dagen och blev skitbra. Efter det var både mamma och jag helt slut.

Nu är klockan alldeles strax 12 och det är redan kolsvart ute. När jag lyfte på gardinen ut mot trädgården såg jag ingenting. Var det så mörkt igår med? Eller har det blivit mörkare så fort? Jag kommer faktiskt inte ihåg, men det skulle vara konstigt om det faktiskt stämde. Man inbillar sig alltid att man ser saker som egentligen inte finns. Iaf jag. Inbillar mig till exempel att det visst var dagsljust vid denhär tiden igår. Även fast jag vet att det inte stämmer. Men vad jag vet är att för varje dag som går blir dagarna allt mörkare och nedräkningen mot vintern allt kortare. Bäst att njuta av sommarn så länge den varar. Ska börja med det imorn. För trots att det är molnigt och regnar så tycker iaf jag att det är bra mycket bättre än vilken vinterdag som helst.