Jag hatar mig själv. Jag hatar att jag inte känner som jag vill känna och jag hatar att jag nu sårat en av de personer som står mig närmast. Varför är det aldrig som i sagor? Där prinsessan träffar prinsen och så lever dom lyckliga i alla sina dagar. Och jag hade ju nästan min saga. Jag hade en prins och jag fick vara prinsessa men ändå så kändes det inte rätt. Varför känns det aldrig rätt när man vet att man inte kunde få en bättre kille? Varför kan man inte bestämma vem man blir kär i?

Här tänkte jag bara svara på en kommentar till min förra blogg. Anledningen att jag inte började övningsköra förrän igår är den att jag och min familj inte haft en fungerande bil förrän nu. Vår förra bil pajade i September förra året, strax efter det att jag gått övningskörningskursen som man numer måste gå. Men jag hann faktiskt övningsköra en gång innan den slutade gå (och nej, det var inte mitt fel). Sen dess har min familj lånat mormors bil så fort vi skulle någonstans i väntan på att mamma skulle hitta en lämplig bil till oss, dock har ju jag och Elin åkt mycket buss oxå. Bilen vi nu har köpt oss fick vi för ca en vecka sen och det har inte blivit av att övningköra förrän just igår. Av någon anledning tyckte mamma det var onödigt att jag körde i mormors bil, vad mormor tyckte om saken vet jag faktiskt inte. Och så enkelt var det :P