Nu är det värre. Det känns som om det onda har tagit överhanden. Jag känner inte längre alls för att skratta. Jag vill bara gömma mig, gräva ner mig själv långt ner, så långt att ingen hittar mig. Och där vill jag sen ligga tills det blir sommar. Tills mina tankar åter går i dur.

Det var bättre förut, när jag fortfarande inte visste om jag var glad eller ledsen... nu vet jag att det var det sista.

Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Det spelar ingen roll hur många som älskar mig, jag är fortfarande lika ensam. Ensam i hålet jag grävt till mig själv, och jag kan inte ta mig upp. Den enda som skulle kunna hjälpt mig upp, den enda som skulle vart stark nog är pappa. Men han är död och honom får jag aldrig någonsin se igen, aldrig. Det gör så ont i mig.

Och enda sen morfar dog har mitt hål bara blivit djupare och ännu svårare att ta sig upp ur...

Jag vill inte må såhär

Jag är totalt överfylld på känslor. Det värsta är att jag inte vet var dom kommer ifrån. Jag vet inte heller vad jag ska göra med dom. Om jag ska skratta eller gråta, just nu känns det som om jag skulle kunna göra både och, kanske till och med samtidigt.

Det är ingen ordning på någonting.. alla dessa känslor som bara vill svämma över. Jag känner mig deprimerad samtidigt som jag skulle kunna skratta åt det. Jag blir så förvirrad :P