Jag vet inte hur jag ska förklara det, även om det är väldigt enkelt är det svårt att beskriva känslan det innebär... saknaden, den enorma saknaden. För stor att leva med..

Min pappa skulle ha fyllt 50 år idag, pappas tvillingbror fyller 50 idag, men pappa blev bara 43 innan han dog i den hjärntumör han kämpat mot i 6 år. Idag skulle vi ha haft en stor fest, eller kanske redan igår eftersom det är söndag idag. Men den hade nog fortsatt långt in på natten idag. Det hade varit likt min pappa, han älskade att vara omgiven av släkt och vänner mitt i händelsernas centrum. Och han hade antagligen skrattat hela kvällen, för det gjorde han alltid. Jag älskade hans skratt.

Men istället för att ge honom frukost på sängen imorse, istället för att ge honom en kram och säga grattis fick jag hälsa på honom på kyrkogården. Istället för att säga hur mycket jag älskade pappa till honom fick jag säga det till en kall sten med pappas namn inristat. Det var fullt med blommor redan vid 12 när vi var där. Alla de blommor pappa borde ha fått ta emot här hemma stod nu på kyrkogården som ett bevis på att någon som inte borde ha fått dö gjorde det ändå. 

Livet är inte rättvist på något sätt. Livet är grymt och fullt av lidande och det var längesen det var lätt att leva. För mig slutade det vara lätt när jag var 6 år och pappa fick sin cancer. Idag är jag 19 och det var snart 7 år sen pappa dog, min älskade pappa. Den mest älskade människan i världen. Iallafall i hela min värld. Inget kan någonsin fylla den saknaden, den enorma smärtan av att aldrig mer få träffa den person man älskar högst. Jag skulle gett vad som helst för att få se honom igen, få ge honom en kram. Till och med mitt eget liv.

Kommer jag någonsin få se dig igen pappa?