Nu har det gått nästan en månad sen jag bloggade. Känner att det börjar bli dags igen. Slutet av lovet närmar sig, imorn är det sista dagen. Konstigt nog bryr jag mig inte. Undrar varför, kanske bara inte har fattat det än. Känns säkert helt annorlunda på måndag när man tvingas gå upp 20 i 6.

Idag har jag iallafall knappt gjort någonting alls. Ännu konstigare är att det inte gör mig så mycket det heller, även om det känns som om det har blivit väldigt många innehållsfattiga dagar på sista tiden. Men det har väl sina orsaker det med antar jag. Mina perioder av behov av socialt umgänge går i vågor, just nu klarar jag mig ganska bra på egen hand. Behöver få vara ensam. Kanske beror det på allt mörker. Jag hatar hösten.

Men nu gled jag ifrån ämnet igen. Hur som helst var det alla Helgonas dag idag.

Jag och min lilla familj inväntade mörkret och åkte sen ut till kyrkogården för att sätta ljus på pappa och morfars grav. Det var så fint där ute. Alla tusentals ljus som lyste upp mörkret. Vi var i stort sett ensamma där, vilket gjorde det hela ännu vackrare.

Både pappas och morfars gravar var väl upplysta. Ett bevis på hur älskade dom var. Hur saknade dom är. När man står där och tittar på platsen där dom ligger kan man inte låta bli att tänka på hur orättvist livet är.

Visst finns det glädjestunder i livet, men det blir ändå aldrig på samma sätt igen. Man får alltid leva med det tomrum som blir. Längtan efter de man aldrig mer kommer få träffa. Saknad är inte lätt att leva med...